I söndags tog jag ledigt från alla åtaganden, lämnade med varm hand över Vintagefabriken till Elsa och trampade tillsammans med Hjärtat iväg på cykeln mot Enskede. Enskede är min barndomsförort. Där bodde jag mina sex första år i livet. Jag har sedan dess inte spenderat särskilt mycket tid där tyvärr, förutom då jag som kringflyttande student i början av 2000-talet bodde inneboende hos min svägerskas föräldrar. Och just det, när mina vänner bodde på övervåningen i en något suspekt villa som kollektivet Y-front. Jag vill minnas att det växte svamp (!) ur heltäckningsmattan där. Hur som helst, idag bor min syster och hennes dotter där, så förhoppningsvis kommer jag spendera mer tid i mitt barndoms Enskede framöver. Och så ligger ju Skogskyrkogården där. En av mina absoluta favoritplatser i Stockholm. Med på UNESCOs världsarvslista minsann, vilket inte är konstigt när man har möjlighet att inspupa Gunnar Asplunds monumentala 20-talsarkitektur i perfekt harmoni med vidsträckta gröna kullar och dungar av löv- och barrskog. På Skogskyrkogården möter kultur natur i dubbel bemärkelse. Jag kippar efter andan varje gång jag besöker den för att det är sådan besynnerligt vacker oas mitt emellan pulserande trafikleder och lugna villaområden.
Förutom att jag tycker mycket om Skogskyrkogården som plats, precis som vilken annan (torpet till exempel), spelar Skogskyrkogården sedan en tid tillbaka en annan viktig roll i våra liv. Där i en till synes helt vanlig skogsdunge har det lilla fostret som aldrig blev vårt barn spritts för vinden. Och i söndags, den sjätte oktober närmare bestämt, var datumet för vår beräknade födelse. Så vi cyklade dit, slog oss ner på en solstänkt bänk och bara tittade in i minneslunden. Den vi nu är en del av. Jag kan inte riktigt förklara känslan. just då kändes det fint och lite sorgligt. På ett bra sätt. Där och då kunde jag acceptera det som hänt. Acceptera att livet går vidare. Att det finns annat att glädjas över. Men gudarna ska veta att det är lättare sagt än gjort i vardagen. Vissa dagar är smärtsamma på ett sätt som nog inte är meningen ska gå att beskriva för någon som inte varit där. Andra dagar är hanterbara och så finns det några där lyckan till livet och kärleken sprudlar. Jag tänker att det är som livet är mest med sina dalar och toppar. Men mina dalar är just nu lite djupare och topparna, ja de har jag lärt mig uppskatta så mycket mer.
Någon hade stuckit ner en ensam snittros bland skogens torra barr och ris. Det är förbjudet att kliva in i minneslunden, något som många hade trotsat med blommor och ljus. En helt okej överträdelse kan jag tycka för att komma så nära som möjligt de älskade som vilar där inne.
Den här klockan formgiven av Gunnar Asplund är bara så fantastisk.
Överallt finns små besynnerliga rum som inte får beträdas. Eller så får de beträdas av vissa, men inte av alla. Det såg hur som helst makalöst rofyllt ut där inne vid dammen med rosenblad.
Hösten från sin allra bästa sida.
I den gula villan växte jag upp. Ibland undrar jag om tiden där inne har stått stilla. Ett trappräcke som var lite löst redan när vi bodde där för 25 år sedan, hänger fortfarande på sned och i fönstret närmast entrén hänger Laura Ashley-gardinen min mamma satte upp i slutet på 1980-talet kvar. Märkligt.
Innan vi lämnade Enskede för den här gången passade vi på att fika på mysiga Gamla Enskede bageri.
